The Oscars

Han vann!

Under the skin

Tänker göra ett sånt där personligt inlägg nu. Bäst att skynda mig innan jag ångrar mig.

Sitter mest hemma nu för tiden. Har dragit mig undan folk igen och gör mitt yttersta för att slippa träffa människor jag känner. Det började några veckor sedan med att jag blev arg inför min närmaste väninna (hon ser nog inte mig som det men jag ser henne som det – jag har känt henne och hennes man länge och dem är de enda jag öppnar mig för). Jag hade under en tid varit trött och slut mentalt och ilskan låg nära, och vid ett tillfälle då jag umgicks med henne tappade jag tålamodet (på grund av ett örhänge som strulade) och skrek och svor till. I ilska och skam tog jag mina kläder och gick. Utan ett ord. Hon skickade ett sms till mig och jag bad om förlåtelse (vilket satt väldigt långt inne). Men efter det har jag inte pratat med henne. Jag träffade henne dagen efter det hade hänt men jag undvek henne så gott jag kunde. Nu har det gått tre veckor och jag undviker all kontakt med henne och hennes man samt med alla andra jag känner. En stor del av mig tycker att det är skönt. Den delen känner fortfarande ilska och vill helst slippa ha kontakt med omvärlden över huvud taget (den delen skulle vilja säga åt resten av världen att dra åt h-vete). Men det finns också en del som helst vill bryta ihop och gråta som ett barn. En del som är trött på att livet hela tiden är en kamp och som någonstans på insidan har en önskan om att livet bara ska ta slut.

Fields of gold

Eva Cassidy dog i cancer när hon var 33 år gammal. Här hör man henne framföra Stings låt ”Fields of gold”. Jag är ett stort fan av Stings musik, men just den låten har aldrig varit en riktig favorit. Fram tills nu.

Eva Cassidys version är oerhört vacker.

I samma bil

Senare denna månad ska jag se Bo Kaspers Orkester live för tredje gången.