Ibland…

Ibland undrar jag om jag kommer att få leva ensam hela mitt liv. Jag har mer eller mindre gett upp hoppet om att någonsin våga bli förälskad.

U2 360° Tour (och lite annat)

Har vänt på dygnet den senaste veckan men försöker vända tillbaka det. Var på väg i säng för en timme sedan för att se till att jag inte fastnar vid datorn hela natten, men jag är fortfarande här. O.o Fast detta blir det sista jag gör innan jag intar horisontalläge. Hoppas jag.

Denna vecka har varit fylld av U2. Nya plattan släpptes i måndags, men jag fick den med posten redan i fredags. Den har redan gått varm och jag älskar den! Måndag till fredag var de med på Letterman varje kväll – de avsnitten sänds på TV400 denna vecka – och jag har hängt som besatt på YouTube för att titta på olika videoklipp. Dessutom var de med på Good morning America där de spelade live vid ett universitet i New York-området. Den spelningen var helt suverän och jag delar med mig av låten Magnificent (som är min absoluta favorit på nya plattan) här:

Idag kom turnéplanen och de kommer till Ullevi 31 juli. På fredag släpps biljetterna och jag kommer att sitta laddad med två telefoner + försöka beställa via Ticnet.se samtidigt. Dessutom har jag kontakt med en tjej i Göteborg som ska köa för att köpa biljetter och hon ska köpa två extra ifall jag inte får tag i några själv. (+ att jag ska köpa två extra till henne ifall jag får tag i några och inte hon). Jag hoppas och ber att detta ska gå vägen!

I övrigt så har jag träffat mina vänner flera gånger under helgen. I fredags innan jag gick hem fick jag lätta mig hjärta och de bad för mig och nu känns det bättre och vår relation är hel igen. Den har egentligen aldrig varit trasig, men jag har inte mått bra av att det blev så fel tidigare (se inlägg 17 januari och 2 mars) och det påverkade min tillvaro på flera sätt. Men nu känns det rätt ok igen och jag hoppas att det bara kommer att gå framåt härifrån.

Ett steg i rätt riktning

Borde egentligen göra ett längre inlägg, men vill för stunden bara säga att jag har varit hemma hos mina vänner ett par gånger. Jag tvingande mig dit tidigare i veckan när jag fick ett ”jag saknar dig”-sms. Det gick bra. Allt var som vanligt, förutom att jag var reserverad jämfört med mitt vanliga jag. Men det berodde inte bara på vad som hände för några veckor sedan utan även på att jag över huvud taget inte är mitt vanliga jag. Men jag har en känsla av att det gick obemärkt förbi. De har iallafall inte sagt nåt (vilket jag heller inte förväntar mig).

Antar att det är ett steg i rätt riktning. Även om det inte riktigt känns så.

Under the skin

Tänker göra ett sånt där personligt inlägg nu. Bäst att skynda mig innan jag ångrar mig.

Sitter mest hemma nu för tiden. Har dragit mig undan folk igen och gör mitt yttersta för att slippa träffa människor jag känner. Det började några veckor sedan med att jag blev arg inför min närmaste väninna (hon ser nog inte mig som det men jag ser henne som det – jag har känt henne och hennes man länge och dem är de enda jag öppnar mig för). Jag hade under en tid varit trött och slut mentalt och ilskan låg nära, och vid ett tillfälle då jag umgicks med henne tappade jag tålamodet (på grund av ett örhänge som strulade) och skrek och svor till. I ilska och skam tog jag mina kläder och gick. Utan ett ord. Hon skickade ett sms till mig och jag bad om förlåtelse (vilket satt väldigt långt inne). Men efter det har jag inte pratat med henne. Jag träffade henne dagen efter det hade hänt men jag undvek henne så gott jag kunde. Nu har det gått tre veckor och jag undviker all kontakt med henne och hennes man samt med alla andra jag känner. En stor del av mig tycker att det är skönt. Den delen känner fortfarande ilska och vill helst slippa ha kontakt med omvärlden över huvud taget (den delen skulle vilja säga åt resten av världen att dra åt h-vete). Men det finns också en del som helst vill bryta ihop och gråta som ett barn. En del som är trött på att livet hela tiden är en kamp och som någonstans på insidan har en önskan om att livet bara ska ta slut.

Full fart framåt

Det händer en hel del i mitt liv just nu. Både positiva och negativa saker. Men det positiva väger över så jag har ingen energi till att oroa mig för det andra, och det känns skönt!. Jag tänker berätta mer om det vid ett annat tillfälle, när jag har mer tid.

I övrigt så är jag lite halvkrasslig. Har en förkylning som inte riktigt vill bryta ut. Natten till igår hade jag frossa och kunde inte sova men i övrigt har jag känt mig rätt ok. Förutom lite halsont och ett tryck över öron och näsa. Men det vore skönt om det bröt ut ordentligt så att jag kan bli helt frisk igen.

Over and out.

Another piece of me

Det blir ett lite annorlunda inlägg idag. Ett som är personligt om mitt inre liv och relationen med Gud.

Det känns som om livet är på väg tillbaka igen. De senaste veckorna har jag närmat mig Gud genom att lyssna på lovsång samt predikningar via internet. Jag har även varit på ett par möten och fått uppleva hur Gud har rört vid mig. Men trots det så känner jag mig inte glad och taggad. Jag har insett att jag inte har kontakt med mina känslor och det är något jag behöver ta itu med. Så länge man går på tomgång är det skönt att inte känna något, men när man vill känna något och istället är avtrubbad och inte kan vare sig glädjas eller gråta så känns det bara tomt och sorgset. Som tur är har jag underbara vänner som vill stötta mig och jag ska ha lite träffar med själavård och förbön med en av dem under hösten.

I backspegeln

Jag har tittat lite i backspegeln sedan jag läst hos Masarinmamman.

1988 började jag sjundeklass. Mot slutet av vårterminen blev jag djupt förälskad i en av lärarna (inte någon av mina egna, tyvärr). Jag mötte honom i en korridor och det gick en rysning genom min kropp. Sedan var jag fast i två år. Jag deppade mycket till Foreigners I wanna know what love is och Whitesnakes Is this love. (Då hade jag ingen aning om att jag 20 år senare skulle få se och höra den sistnämnda låten live på Sweden Rock Festival.)

1993 slutade jag gymnasiet. Jag hade gått vårdlinjen med inriktning mot barn- och ungdom. Under sommaren hade jag jobb på ett äldreboende och på hösten började jag en ungdomspraktik på ett fritidshem + att jag springvikade på dagis. I början av oktober följde jag med en kristen arbetskompis på ett läger och den helgen tog jag emot Jesus och blev frälst.

1998 var jag 23 år och flyttade från min hemort till en större stad. Där hade jag många vänner som jag umgicks med och jag satt mycket på kaféer och sprang på bio. Jag gick en lättare datakurs och började senare läsa till PC-tekniker.

2003 bodde jag i södra Sverige och pluggade på bibelskola. Det var tufft men mycket utvecklande. När jag var ledig umgicks jag med vänner och utforskade omgivningarna. Jag trivdes så bra att jag stannade kvar trots att skolan var slut.